Det här är bra

Spana in dessa bilder!

En dubbel på dubbel

- Vill ni ha kaffe? frågar Anna.

Det är sent, runt halv två på morgonen och vi började igår klockan sju på morgonen. Det är tredje dagen i sträck. Vi är trötta. Just nu har jag osäker om vi kommer hinna till deadline.

- Nej tack, svarar jag. Jag håller mig till kaffepastillerna. De har hjälpt mig nu i en vecka. Ilva rules!
- Ja, säger Pascal och räcker fram koppen till Anna. Jag vill ha en dubbel espresso, tryck på knappen med två koppar.
- Okej.

Efter tre sekunder säger Anna.

- Pascal. Det finns gammalt kaffe i denna koppen. Du tog ju en dubbel espresso för en timme sen.
- Ja, jag vet. Drack aldrig det. Det gör ingeting.
- Men Pascal, suckar Anna. Det går ju inte att dricka kallt gammalt kaffe, jag har bryggt nytt.
- Jo, jag tycker om det. Tryck på knappen. Kaffet blir perfekt temperatur.

Detta händer på riktigt.

Lycka för tre femmor

Klockan är åtta på morgonen och min piké klibbar fast sig mot skinnsätet. Parkerar nästan framför Café Frankfurt på Pipersgatan. Skickar ett vitt-lögn-sms, "Ingen parkering. Snart där. Max 20 min."

Jag går in till tysken och ser att den obligatoriska blå espressotavlan med vita tryckbokstäver hänger fint. Maskinen glänser, sexti- och sjuttitalsmöbler, livstilsmagasin ligger utspridda, skön färg på väggarna, kaffepåsar på rad... Ja, som en espressobar är. Lite tråkig och förutsägbar. Som vanligt.

- Hej! Ehmm... en enkel.
- En enkel ja, säger Barista JätteTrevligTjej.
- Nej, alltså... Nej, en macchiato istället.
- Macchiato ja.
- Eller nej, vänta. Kan du göra en cappuccino istället? Ja, bättre. En cappuccino vill jag ha.
- Ska du inte ha en latte istället? säger Barista JätteTrevligTjej. Hon brer ut sina armar och tittar neråt. Ser inte henne ansiktsuttryck, hon har ryggen vänd mot mig. Vet att hon gör en jobbig-kund-grimas.

- Alltså jag vill ha något som är perfekt. Alltså varken för mycket eller för lite. Kanske en americano.

Nu är jag jobbig. Jobbig.

- En cortado får det bli, säger jag med bestämd röst.
- Okej, säger hon. Hon sätter igång innan jag hinner blinka. Hon vill bli av med mig.
- Vänta! Kan jag inte få en sån lite plastmugg, säger jag och pekar. Den får mig att minnas mina första espresson som jag drack med min pappa.



Jag får kaffet i ett genomskinligt snapsglas. Lite större än en espressokopp, mindre än en cappucinokopp. Glaset fylls med Mauro och Barista JätteTrevligTjej häller ner den skummade mjölken. Den perfekta skummade mjölken. I den perfekt bryggda espresson.

Jag njuter. Detta är den enda koppen för mig idag. Vill inte förstöra det med något annat kaffe på mötet eller på jobbet. Vill fråga om Mauro men jag hejdar mig.

Betalar med tre femmor.
Jag vet redan nu att jag har ett möte på Pipersgatan på torsdag förmiddag igen.

En skåning på vift

Robin Gavin, min första gästbloggare. Själv har jag inte tid att dricka kaffe. Men snart. Snart.

----
Jag och min fru Linda bor i Berlin i en vecka och nu känner båda att det är dags att leta efter det perfekta fiket/kaféet. Vi åker till Kreuzberg, som är lite av en blandning mellan Södermalm och Alby och är populärt bland unga i Berlin mest för sina barer, kaféer och sitt fartfyllda nattliv.

Vi åker de tre stationerna till Gneisenaustraße som ligger vid en av Kreuzbergs populäraste gator, Bergmanstraße.
Vi letar i en och en halv timme och en uppsjö av refuserade kaféer bakom oss slår vi till på ett ställe som kanske inte har några större utsikter, men min koffeinabstinens får till slut sin vilja igenom. Stället heter Le Péricarde och är relativt tomt på gäster och innehåller ett större urval av glass och bakelser än någonting annat. Kaffet är Ionia och jag bestämmer mig för en latte medan Linda, som är överhettad av värmen, tar en iste. Baristan, som liknar en överviktig version av Mario Brothers, skummar mjölken rutinerat och strilar espresson i mitten av den skummiga toppen.

Jag anar oråd när jag får glaset för det är på tok för stort. Precis som jag misstänker så är latten alldeles för utspädd och någon kaffesmak får jag kämpa för känna. I ren desperation beställer jag in en enkel espresso också, så att jag överhuvudtaget har en chans att bedöma kaffet.



- Ein einfach Espresso, bitte! säger jag med knagglig tyska och Barista Mario verkar förstå mig. Espresson är betydligt bättre med en stark smak och en beska som hänger kvar lite längre än vad jag är van vid.

- Jag gillar min espresso mjukare än så här. Den får godkänt+, men inte mer, säger jag till Linda. Fast jag betalar 12 kronor för en espresso så är det svårt att inte vara nöjd ändå. Jag inser att det nog inte finns några helt misslyckade fikor i Berlin. Vi reser oss och börjar dra oss hemåt och tankarna har redan börjar kretsa kring nästa kaffeutflykt. Jag kan knappt bärga mig!

/Robin Gavin, Berlin för kaffenjutning.blogspot.com