Coke side of life

Kaffeläsk?

Overheard in New York

En sajt som samlar på vad folk har hört på gatorna i New York. Favoriten är denna:

Woman: I want a vanilla coffee creme.
Barista chick: I can get you a cup of plain coffee with vanilla
syrup, and you can put the milk in over there. Unless you want a
latte or something?
Woman: What's a latte?
Barista chick: It's espresso with milk.
Woman: Oh, espresso! I think that's a little strong... What about a cappuccino? Do they have those here?

--Starbuck, West 4th Street & Washington Square East

www.overheardinnewyork.com

Recension: Cafe Negro

Vad är egentligen idén med Cafe Negro? Är det ett fik? Nattklubb? Bar? Kvarterskrog? Bistro? Brasserie? You tell me.

Jag går in till Cafe Negro i hopp om att få testa något nytt. Jag har höga förväntningar. Jag vet att kaffet är från Johan&Nyström och att Cafe Negro har sin egen blandning. Sitt eget kaffe. 70 procent Arabica och 30 Robusta.

Beställningsdisken är hög, aningen för hög. Ingen nyhet. Samma muffins, pajer och smörgåsar som i vilken coffeshop som helst. Jag ser mig omkring och märker att den minimala kaffedisken är fullsatt. Jag är tvungen att sitta ner och fika.

- Vad är Cafe Bon Bon?
- Det är en enkel espresso med kondenserad mjölk, säger Barista DeportivoLaCoruna. Fast vi har ingen kondenserad mjölk, fortsätter hon och lägger huvudet på sned.
- Okej, en cortado och en blåbärspaj. Kan jag få pajen först och kaffet...
- Det är bara å sätta sig. Jag kommer ut med det.

Jag går upp på övervåningen och trappan är klädd i heltäckningsmatta. Övervåningen ser ut som en nattklubb eller en hotellounge. Ingen fikakänsla här. Kanske vill ägaren att fiket (om det nu är ett fik?) ska ge intryck av en toppmodern restaurang. Kanske. Typ.

Efter en kort stund kommer Barista DeportivoLaCoruna med min beställning. I händerna håller hon ett överdimensionerat fat med blåbärspajen och i den högra handen en enkel espresso. Jag orkar inte säga något. Fel kaffebeställning och definitivt i fel ordning.

Pajen är inte hembakad. Den är färdigköpt. Vaniljsåsen likaså. Hela fatet är uppsnofsat med streck av blåbärskräm kors och tvärs över pajfatet. Det är okej med nittital, men på ett kafé? Jag vill ha min sockerchock, så jag slänger i mig pajen. Jag vill faktiskt att espresson ska vara het när det är dags att dricka den.

Kaffet är en fröjd. Jättegott! Betydligt godare än Alfon´s Coffeshop som ligger femtio meter längre ner. En lätt doft av citrus. Fin crema. Välbalanserad. Jag vill ha en espresso till. Jag tittar ner, ser kön och ångrar mig.

Okej.
Gör om. Ta bordsbeställningar! Det första fiket (inte espressobarer) som vågar genomföra en sådan ordning kommer att öka sin omsättning. Dirigera mig till rätt plats. Låt mig inte stå i kö. Ge mig rätt beställning.


Väljer att gå till Café Frankfurt för en cortado.

Livselixir

Enligt Andrea Illy, vd för Illy, är det svenska kaffet en dryck.
Läs vad han har att säga här.

En dubbel i en enkel

Sex euro för två vatten! Jag tror att flygvärdinnan nästan skämdes när hon tog betalt.

Det var längesen jag hade Kastrup som bas i mitt resande och jag hoppas det finns bättre kaffe än på Arlanda. Jag förväntar mig espressobarer där folk slänger fram en euro och sveper perfekt gjorda espresson i väntan på försenade flighter.

- Can I have one espresso and one double espresso, säger jag till Barista AsiatiskDanska.
- Varför sa du det och inte jag det? Jag står faktiskt i kön och du står bakom mig, säger Pascal.
- Ingen aning, svarar jag tillbaka.

Kaffet är lika dåligt som på Arlanda. Fortfarande ingen crema och den enda smaken jag känner är att kaffemaskinen inte har rengjorts på ett par dagar. Pascal får en dubbel espresso i en enkel espressokopp.

Varför går det inte att få en god kopp kaffe i en international toppdesignad flygplats? I Köpenhamn ligger Café Europa och deras baristor har vunnit Barista-VM tre gånger.

På Arlanda är företag som Scandinavian Service Partner som har kontroll på vilket matutbud vi resenärer ska få ta del av. SSP's varumärken och koncept finns bland annat på Arlanda, Cityterminalen och Solvalla. Det är en självklarhet att företaget vill tjäna pengar. Det vill jag också, men om SSP serverar bättre kaffe så kan de tjäna mer pengar.

De ropar våra namn i högtalarna, vi är på väg att missa bussen ut till det lilla planet som ska ta oss till Hannover.

Sex euro för två vatten

- Glas skyddar ju mot UV-strålar... eller hur?
- Ja. Ehm, ja det gör det, säger jag.
- Ja, okej. UV-stålar, fortsätter Pascal. Man kollar ju på filmer med en massa vampyrer och sånt, de kan ju inte vara ute i solen för att det är UV-strålarna de inte tål. Så om vampyrerna ställer sig bakom en glasvägg eller är inomhus så kan de vara uppe under dagen...
- Ja. Sant malaka. Hur smakade kaffet? frågar jag för att slippa höra mer.
- Värre än vanligt, säger Pascal och tar en klunk.

Nu blastar vi

Vi är försenade.
Jag vill bara in, in, in.

- Sträck ut armarna, säger vakten sedan kör han sin manick över min kropp.

Känner mig som en vilsen hund varje gång flygsäkerhetspersonalen utövar sin makt eller sin dåliga personkännedom på mig och andra resenärer. Men det gör ingenting. Jag har annat att tänka på. Pascal springer in på toaletten och jag beställer två espresso på Café Ritazza.

- En enkel och en dubbel tack!
- Enkel och dubbel ja, säger Barista TonårsTjej.



Jag räcker fram en 20 euro-sedel.

- Du kan bara få tillbaka svenska pengar, säger Barista TonårsTjej.

Jag betalar 5,70 euro för en enkel och för en dubbel espresso.
Ingen crema, ingen smak. Jag försöker få igång kaffet genom att hälla ner lite socker men det händer inget. Platt och sur smak.
Någonstans hoppas jag på att vi får smaka bättre kaffe under vår resa.

Det här är bra

Spana in dessa bilder!

En dubbel på dubbel

- Vill ni ha kaffe? frågar Anna.

Det är sent, runt halv två på morgonen och vi började igår klockan sju på morgonen. Det är tredje dagen i sträck. Vi är trötta. Just nu har jag osäker om vi kommer hinna till deadline.

- Nej tack, svarar jag. Jag håller mig till kaffepastillerna. De har hjälpt mig nu i en vecka. Ilva rules!
- Ja, säger Pascal och räcker fram koppen till Anna. Jag vill ha en dubbel espresso, tryck på knappen med två koppar.
- Okej.

Efter tre sekunder säger Anna.

- Pascal. Det finns gammalt kaffe i denna koppen. Du tog ju en dubbel espresso för en timme sen.
- Ja, jag vet. Drack aldrig det. Det gör ingeting.
- Men Pascal, suckar Anna. Det går ju inte att dricka kallt gammalt kaffe, jag har bryggt nytt.
- Jo, jag tycker om det. Tryck på knappen. Kaffet blir perfekt temperatur.

Detta händer på riktigt.

Lycka för tre femmor

Klockan är åtta på morgonen och min piké klibbar fast sig mot skinnsätet. Parkerar nästan framför Café Frankfurt på Pipersgatan. Skickar ett vitt-lögn-sms, "Ingen parkering. Snart där. Max 20 min."

Jag går in till tysken och ser att den obligatoriska blå espressotavlan med vita tryckbokstäver hänger fint. Maskinen glänser, sexti- och sjuttitalsmöbler, livstilsmagasin ligger utspridda, skön färg på väggarna, kaffepåsar på rad... Ja, som en espressobar är. Lite tråkig och förutsägbar. Som vanligt.

- Hej! Ehmm... en enkel.
- En enkel ja, säger Barista JätteTrevligTjej.
- Nej, alltså... Nej, en macchiato istället.
- Macchiato ja.
- Eller nej, vänta. Kan du göra en cappuccino istället? Ja, bättre. En cappuccino vill jag ha.
- Ska du inte ha en latte istället? säger Barista JätteTrevligTjej. Hon brer ut sina armar och tittar neråt. Ser inte henne ansiktsuttryck, hon har ryggen vänd mot mig. Vet att hon gör en jobbig-kund-grimas.

- Alltså jag vill ha något som är perfekt. Alltså varken för mycket eller för lite. Kanske en americano.

Nu är jag jobbig. Jobbig.

- En cortado får det bli, säger jag med bestämd röst.
- Okej, säger hon. Hon sätter igång innan jag hinner blinka. Hon vill bli av med mig.
- Vänta! Kan jag inte få en sån lite plastmugg, säger jag och pekar. Den får mig att minnas mina första espresson som jag drack med min pappa.



Jag får kaffet i ett genomskinligt snapsglas. Lite större än en espressokopp, mindre än en cappucinokopp. Glaset fylls med Mauro och Barista JätteTrevligTjej häller ner den skummade mjölken. Den perfekta skummade mjölken. I den perfekt bryggda espresson.

Jag njuter. Detta är den enda koppen för mig idag. Vill inte förstöra det med något annat kaffe på mötet eller på jobbet. Vill fråga om Mauro men jag hejdar mig.

Betalar med tre femmor.
Jag vet redan nu att jag har ett möte på Pipersgatan på torsdag förmiddag igen.

En skåning på vift

Robin Gavin, min första gästbloggare. Själv har jag inte tid att dricka kaffe. Men snart. Snart.

----
Jag och min fru Linda bor i Berlin i en vecka och nu känner båda att det är dags att leta efter det perfekta fiket/kaféet. Vi åker till Kreuzberg, som är lite av en blandning mellan Södermalm och Alby och är populärt bland unga i Berlin mest för sina barer, kaféer och sitt fartfyllda nattliv.

Vi åker de tre stationerna till Gneisenaustraße som ligger vid en av Kreuzbergs populäraste gator, Bergmanstraße.
Vi letar i en och en halv timme och en uppsjö av refuserade kaféer bakom oss slår vi till på ett ställe som kanske inte har några större utsikter, men min koffeinabstinens får till slut sin vilja igenom. Stället heter Le Péricarde och är relativt tomt på gäster och innehåller ett större urval av glass och bakelser än någonting annat. Kaffet är Ionia och jag bestämmer mig för en latte medan Linda, som är överhettad av värmen, tar en iste. Baristan, som liknar en överviktig version av Mario Brothers, skummar mjölken rutinerat och strilar espresson i mitten av den skummiga toppen.

Jag anar oråd när jag får glaset för det är på tok för stort. Precis som jag misstänker så är latten alldeles för utspädd och någon kaffesmak får jag kämpa för känna. I ren desperation beställer jag in en enkel espresso också, så att jag överhuvudtaget har en chans att bedöma kaffet.



- Ein einfach Espresso, bitte! säger jag med knagglig tyska och Barista Mario verkar förstå mig. Espresson är betydligt bättre med en stark smak och en beska som hänger kvar lite längre än vad jag är van vid.

- Jag gillar min espresso mjukare än så här. Den får godkänt+, men inte mer, säger jag till Linda. Fast jag betalar 12 kronor för en espresso så är det svårt att inte vara nöjd ändå. Jag inser att det nog inte finns några helt misslyckade fikor i Berlin. Vi reser oss och börjar dra oss hemåt och tankarna har redan börjar kretsa kring nästa kaffeutflykt. Jag kan knappt bärga mig!

/Robin Gavin, Berlin för kaffenjutning.blogspot.com

Kaffebönan

Jag har läst att en espresso innehåller antioxidanter.

Att kaffe är vätskedrivande.
Att kaffe gör en pigg.
Att kaffe är gott.
Att kaffe smakar illa.
Att kaffe är bra för bröstvårtona.

Nu får det vara nog

- Var det gott? frågar Rebecka.
- Jättegott. Gott kaffe. Bar Centro är ett skönt ställe.
Efter en liten stund kliar det i espressonerverna. Jag befinner mig faktiskt i en stad där folk kan sitt kaffe. Här kan de dricka kaffe. Det känns som om Stockholm och Malmö ligger långt efter.

- Jag kan klämma en till. Vill du ha en?
- Ja! Men var? frågar Rebecka.
- da Matteo, här precis inne på Viktoriapassagen.

Här inne slamrar det som på Bar Centro. Märker att de har lite fler kaffesorter än på Marstrand. Stämningen är på topp och jag frågar Barista Seriös:

- Vilket sorts kaffe har du?
- Vår egen blandning...
- Ja, jag vet. Jag drack en cappuccino hos er ute på Marstrand i morse. Vill testa något annat.
- Ah. Men vi har annat kaffe här, säger Barista Seriös och pekar på Johan & Nyström-påsar samtidigt som han tar upp fem beställningar.

- Två enkla va? Trettio kronor. De är lite dyrare.
- Lugnt, svarar jag och tittar ner mot creman.

15.17 är vi på väg tillbaka till Sommartoppen. 16.30 ligger jag på hotellet. Är trött, försöker sova.

Mitt i vimlet

Står och tittar på SRs Sommartoppen. Programledarena skuttar fram och tillbaka och publiken ropar och hejar.

Peter och jag börjar direkt med vårt kaffeprat:

- Vad tycker du om Mellqvist?
- Vilket ställe är bäst i stan?
- Har du prövat det nya på Söder?

Vi kommer fram till att vi måste ha missat varandra imorse. Peter drack kaffe på da Matteo idag. Han har semester ett par dagar till och har hängt på Marstrand.

- Du måste till Bar Centro om du inte varit där, säger Peter.

Namnet låter bekant men lappen med kaffetipsen har jag glömt på hotellet. Jag blir nyfiken och är inte sen att haka på. Smiter iväg från Rebecka och går mot en nytt kaffeäventyr.

- Vad vill ni ha? frågar Barista MussePigg med hög stämma för att överrösta det höga slamret från diskmaskinen, musiken, den italienska konversationen bakom mig, kvarnen...

Enkel för mig och en dubbel för Peter.

Vi går ut och ställer oss. Njuter av kaffet. Vi är varken inomhus eller utomhus. Vi är varken i Sverige eller i Italien. Efter en liten stund dyker detaljerna upp, miljön är häftig. Ja. Häftig. Mosaik utomhus, rostfria bänkar, kullersten, glas, människor mitt i konversationer, en röd Ferrari.

Tillbaka på hotellet märker jag att det ändå är ett av kaffetipsen på lappen.

Rulla en jolle

Efter kaffet på da Matteo är det dags för en liten tur ön. Vi går till fästningen och sen beger vi oss ner mot hamnen. Där är det en junior-nordisk-jolle-tävling-av-något-slag.

Rebecka och jag har gått om varandra. Nu är hon lite hungrig och jag är mätt. Vi slår oss ner på Restaurant Drott som precis har öppnat.
Rebecka beställer ugnsbakad lax med fänkålsrisotto och saffransås.

Själv vänder jag mig till servitrisen och beställer utan att tänka:

- Lite kaffe tack. Vanligt kaffe.
- Mjölk och socker till kaffet?
- Eh... ja.. visst, svarar jag.

Maten och kaffet kommer in. Varmrätten är jättegod! Rebecka njuter i den varma höstsolen!?

Kaffet är gott. Mycket gott. Känns som om kaffet är nymalet. Jag är egentligen mätt men jag dricker en hel pressokanna med varken mjölk eller socker.
Klockan är snart halvett och jag är inne på min fjärde kopp.

- Det är en ö Ilias!

Tre tips från Petter. Min senaste Göteborgsresa slutade i en katastrof. Dåligt kaffe.
Jag och Rebecka går upp runt åtta och ner till lobbyn för att äta en dålig frukost. Dricker inget kaffe, väntar med det. Efter lite direktiv från lobbyn om hur man kommer ut från stan är vi på väg. Till da Matteo. På Marstrand.

Rebecka kör. Min ischias vill också följa med till Marstrand idag, på vår kaffeexkursion.

Jag är trött. Stressad. Nervös. Hungrig. Det känns som om vi har åkt i flera dygn för att hitta hit. Det kanske är ischiasen som bara blir värre. Ingen aning.

- En brownie.
- Glass till den? frågar Barista Bakfull.
- Ja gärna, med vaniljsmak tack. Och en cappuccino.

Rebeckas beställning.

- Jag är lite hungrig. En minicalzone. En Pellegrino.
- Vilken smak?
- Grapefrukt, säger jag. Och en cappuccino. Efter maten.
- Fixar jag.
- Vilken sorts blandning använder ni?
- Det är vår egna blandning, säger Barista Bakfull. Rostar hos Bergstrands.
- Aha ok. Hur...

Vi blir lite avbrutna och där tar konversationen slut. Synd, jag vill fråga mer.

Pizzan är god. Pellegrino Grape är Pellegrino Grape. Besk, men behövande.

- Kan jag få min cappuccino?

På gatorna finns inga bilar. Folk i rosa träningsdräkter, i badrockar, i flytvästar och flip flops, små kvittrande fåglar... idyll. Kanske.

Mjölken är sådär. Inte riktigt perfekt. Nästan perfekt. Men det är värt resan hit. Helt klart.

- Har ni någon Ipren eller något sånt?
- Ja.. Har du också ont i huvet? frågar Barista Bakfull och skrattar.
- Nej. Ryggen.

Lika lika

- Vaddå? Ska du skriva om denna fikan också? säger Nick med ett hånleende.
- Ja, ni läser ju aldrig min blogg annars, svarar jag lite surt.
- Ja, men vaddå? Du skriver ju fel om grekkaffe. Så du menar att jag ska röra om efter det att kaffet kokat upp och sen låta det koka upp igen? Aldrig! Aldrig ska kaffet koka upp!
- Ja! Lyssna på Pascal, du har fel malaka! Och det med att röra om...

Åsikterna kring hur jag gör mitt grekiska kaffe är många. Jag gör fel. Men ändå rätt. Jag säger det igen. Alla jag frågar i Grekland vet hur kaffet ska bryggas och jag får minst två svar från varje person. Samma sak här.

Beställningen på Zanzibar är enkel. En americano till mig, en dubbel espresso till Pascal och Nick beställer en latte.

Ingen kö. Det tar alldeles för lång tid att få kaffet. Så har det varit hela sommaren. Servicekänslan försvann kort efter öppnandet. Det kanske beror på att Barista TröttTjej är trött. Hon har säkert jobbat hela sommaren. När Barista Kungar jobbade här var det fart på stället.

Det börjar bli kallt. Vi reser på oss och på väg mot bilen säger Nick:

- Jag drack en grekisk kaffe på Alfons Coffeshop* idag.
- Var den bra?
- Jo. Helt ok. Men inte riktigt bra. Det går inte förklara ordet "metrio" på svenska. Jag vill ha mitt kaffe metrio.
- Jo. Det heter lagom på svenska.
- Nej, men folk tror inte att ordet lagom finns på grekiska. Jag får säga lika lika. Alltså lika många delar socker som kaffe.
- Normal. Jag fattar. Lika lika.

*På Alfons Coffeshop kallas kaffet "äkta turkiskt kaffe". Sveriges enda automatiska sumpkaffemaskin enligt Alfons Baristor.

Vi drack sumpkaffe igårkväll

Turkiskt kaffe, arabiskt kaffe, grekiskt kaffe. Jag kallar det för grekiskt. Ni får kalla det för vad ni vill. Kaffet bryggs i en liten kanna och det bildas en sump längst ner. Sumpkaffe.

Det finns många olika sätt att göra grekiskt kaffe. Jag frågar runt här i Grekland om någon vet om hur kaffet ska bryggas och jag får minst två svar från varje person. Sjukt.

Efter lite undersökningar har jag kommit fram till detta:
Ilias Original.
1. Häll ner vatten, finfinmalet kaffe och mängd socker efter smak i en liten kanna.
2. Sätt ner kannan i varm sand. Sant. Sand.
3. Så fort kaffet kokar lyfter du upp kannan ur sanden. Låter kaffet svalna och sätter ner kannan i den varma sanden igen. Gör så två gånger till.
4. Häll upp i en kopp som är något större än en espressokopp och något mindre än en dubbel-espresso-kopp.
5. Servera. Njut.

Ilias Original Domestic.
1. Se punkt 1 ovan.
2. Sätt kannan på den minsta plattan. I Grekland har vissa köksplattor en "kaffeplatta" som är väldigt liten. Se bild.
3. Så fort det kokar, dra kannan från plattan och rör om.
4. Sätt ner kannan (behöver inte svalna) på plattan och låt koka upp igen.
5. Dra ifrån och servera. Njut igen.

Något som är jätteviktigt är att servera kaffet med ett kallt glas vatten. Sumpen fastnar lätt bland tänderna och det kan kännas obehagligt i början.

Kan det bli bättre?

Stranden igen.

Jag gör ingeting. Solar lite. Dricker kaffe. Spelar tavli. Snorklar. Äter lite. Sen samma sak igen. Inget alltså.

Efter en hel dag med sol i ansiktet letar jag upp skugga vid baren. Vi sätter oss ner och beställer två cappuccino freddo. Kall cappuccino. Det är viktigt att söta kallt kaffe. Kallt osötat kaffe smakar dåligt. Mycket dåligt.

Här i Grekland har alla en förkärlek till riktigt sötade grejer. Likaså kaffe. Därför beställer jag min cappuccino freddo "mitt-emellan-lagom-och-osötad".

- To anakatebete moni sas, kirie. Ni blandar själv, min herre, säger servitören och tittar på mig som den turist jag är.

Först kommer vårt tavli in och vi radar upp våra spelmarker. Och sen våra cappuccino freddo. Med en liten liten vit kanna med sockerlag.
Det känns som jag är i kaffehimlen! Sockerlag!

Mjölken är skummad och vit som snö. Den kalla espresson sötas efter mitt behov. Så som jag vill ha det. Perfekt!

Greker är lata, men kan dricka kaffe

Äntligen.
Jag har druckit sommarens första riktiga frappé. I Grekland.

Det sägs att kaffe är vätskedrivande och därför inte något som rekommenderas i varma länder eller när värmeböljan slår till. I Grekland gör man tvärtom. Här dricks det minst en liter kallt kaffe innan lunch. Numera även jag.

Sitter på stranden och beställer en frappé metrio horis gala (kaffe med lagom mängd socker och utan kondeserad mjölk). Med kaffet serveras vatten på flaska (halv liter). Inkluderat i priset är solstolar och parasoll för hela dagen. Allt för fyra euro. Ett bra pris. Det är ju solstolsservering, inte "ni får gå till baren för att beställa"-grejen som i Sverige.

När kaffet är uppdrucket finns det ett tjockt lager skum kvar på botten i det höga glaset. Det är då vattenflaskan kommer till användning. Jag häller i vatten i kaffeglaset och får omedelbart nytt kaffe. Så håller jag på i flera omgångar tills vattnet blir grumligt, då vet jag att kaffet är slut.

Beställer in nytt och klockan är bara 12.30.